Det är väldigt få gånger - om en ens någon gång - sedan 1970-talet, som det funnit så många rastande fåglar vid Finjasjöns nordvästra del. Sannolikt är detta beroende av dels en bättre vattenkvalitet (med bra siktdjup) och dels en riklig undervattensvegetation, som gynnar fåglar, som både är vegetarianer och de som äter mullosker och andra djur (som finns i bottenvegetationen).
När jag besökte Finjatornet den 20 oktober spöregnade det hela tiden och temperaturen var behagliga 15 grader. På vägen ner till tornet stötte jag ihop med en dyngsur ormvråk.

Här följer en sammanställning över observerade fåglar under helgen, uppgifterna är dels mina egna men även hämtade från "Svalan" (August Thomasson, Sture Persson, Håkan Winqvist m fl):

Skäggdopping (10 ex), gråhakedopping (11 ex), svarthakedopping (4 ex), häger (2 ex), storskarv (5 ex), mindre sångsvan (430 ex), sångsvan (230 ex), knölsvan (212 ex), kanadagås (8 ex), grågås (110 ex), bläsgås (11 ex), prutgås (3 ex), skedand (8 ex), stjärtand (7 ex), snatterand (4 ex), gräsand (1 050 ex), bläsand (2 000 ex), bergand (3 ex), brunande (68 ex), vigg (1 500 ex), sjöorre (41 ex), svärta (32 ex), småskrake (14 ex), salskrake (9 ex), vattenrall (2 ex), sothöna (2 560 ex). Totalt 8 330 individer (!).
Jag tror jag vågar dra slutsatsen att så många individer har aldrig tidigare rastat i sjön! Om nu alla siffror stämmer? Måste kollas noggrant innan vi skriver in uppgifterna i historieböckerna!

I övrigt sågs dvärgbeckasin (3 ex), ägretthäger (1-3 ex), stenfalk (3 ex), brun kärrhök (1 ex), havsörn (2 ad) och skäggmes (14 ex).

Vi har nu kollat upp siffrorna, så gott det nu går när man gör det i efterhand. Vi kan dock konstatera att antalssiffrorna för sothöns, bläsänder och viggar sannolikt var för höga. Det totala antalet i sjön stannar därmed på drygt 6 000 individer. Se bifogad sammanställning.